Indelningsverket

Av Björn Lippold

Gustav Vasas äldre indelningsverk, som antogs av riksdagen i Örebro 1544, var billigare och säkrare än utländska legosoldater.

Gustaf II Adolf genomförde sin krigsfolksordning 1619, vilket medförde att krigsmakten tillfördes inhemskt manskap, istället för de dyra legosoldaterna. Prästens uppgift var att göra förteckningar över männen i socknen och sedan övervaka att var tionde man skrevs ut till försvaret av landet. Om den som skrevs ut försvann eller av annan anledning inte kunde inställa sig, blev det den närmast som togs ut till krigstjänst. Denna ordning förde med sig att alla som fanns angivna på listan vakade över den som angetts som soldat för att själva slippa utskrivningar.

Skånska kriget i mitten av 1670-talet visade för Carl XI på många brister i armén. Bland annat var det bristerna på både utrustning och manskap som var stora. Detta hade gjort att Carl XI, redan innan kriget, börjat diskutera förändringar av krigsmakten.

Planen för den nya krigsmakten, Det ständiga knekthållet, hämtade Kungen från de tankar Gustav Vasa haft hundrafyrtio år tidigare.

Detta i sin tur medförde att riksdagen uppdrog åt Konungen, efter beslut den 4 december 1682, att med landets allmoge ingå frivilliga avtal om uppsättandet av en stående armé. Tack vare den goda kontakt Kungen hade med allmogen gick det relativt lätt att få med folk på nyheterna vad gällde utskrivning av soldater.

Däremot blev det problemfyllt i både Småland och Västergötland. För att få allmogen i dessa båda landskap mer medgörliga startade man 1683 en utskrivning av krigsfolk på det äldre sättet. Det kom att dröja till oktober 1684 innan allmogen i Småland godtog det förslag som utskrivningskommissionen utarbetat.

Arbetet medförde att Kungen redan måndagen den 16 mars 1685, på slottet i Stockholm, kunde godkänna, indelningen av fotsoldater i Skaraborgs län. Vid den tidpunkten skulle länet ställa 1 500 man fotsoldater till Kungens förfogande, 1 200 man för Skaraborgs regemente och 300 man för Västgöta Dals regemente. Under senare delen av 1685 fortsatte arbetet med indelningen av fotfolket i Älvsborg, där ett avtal var klart i december samma år.

När dessa båda län undertecknat avtalet var hela landet, förutom några smådelar av östra Finland, organiserat enligt de nya principerna, där allmogen, genom den mark den avsatte, stod för huvuddelen av kostnaden.

Grundtanken var som under medeltiden var att om allmogen höll en soldat utgick skattelättnader och bonden slapp själv att bli utskriven. Två gårdar bildade en så kallad rote med uppgift att rekrytera och hålla en fotsoldat. Roten skulle sörja för att soldaten hade en dräglig bostad och ladugård och en bit av den bästa jorden i trakten.

Samtidigt med arbetet med den nya organisationen för infanteriet pågick arbetet med att organisera kavalleriet och flottan.

Indelningen av kavalleriet var besvärligare än för fotfolket. Bonden som utsågs till rusthållare hade att hålla både ryttare och häst samt nödvändig utrustning. Antalet gårdar som stod för en ryttare blev beroende på att man även hade en häst att ta med i beräkningen, fler än för fotfolket. Den som antogs till ryttare togs ofta ur böndernas egna led. Dessa hade den viktiga kunskapen att hantera och umgås med djur.

När det gällde flottans indelning hade man vid flera tidigare tillfällen försökt genomföra en indelning men misslyckats. Carl XI beslutade att kuststräckan från Västerbotten i norr till södra Småland samt Halland och Bohuslän skulle förse flottan med folk. Indelningen utmed kusten skulle ske på i stort sett samma sätt som för fotfolket. Vad gällde flottan fanns dock problemet för båtsmannen att han fick två chefer. En när han var i land och en när man gick ombord på sitt fartyg.

En av nyheterna med indelningsverket var att alla visste sin plats i leden. När landet behövde soldaterna visste dessa vart de skulle ta vägen, uppmarschvägarna för att möta olika alternativ av hot mot vårt land var klart angivna. Soldaten fick en enhetlig utrustning för det truppslag han tjänstgjorde. Utbildningen fick en likartad utformning, vilket kontrollerades genom att alla soldater var med på generalmönstring. Generalmönstringarna genomfördes vart tredje år, i närvaro av landshövdingen, som var militärbefälhavare för landskapet. Nästan alltid vid dessa stora mönstringar, medverkade även någon kunglig person.

Vid varje regemente var behovet av skickliga yrkesmän stort. För att täcka detta utbildades soldater inte enbart i vapnens bruk, även om det var huvudsyftet, många kom också att få en utbildning till något civilt yrke som behövdes vid förbandet. Det kunde vara att arbeta som skräddare, smed, skomakare, snickare eller sjukvårdare.

Bland annat vid kriget mot Ryssland 1808-1809 visades på stora brister med Indelningsverket. Bland annat fanns inga reserver att tillgå, något som hade behövts. För att i någon mån råda bot på detta, infördes beväringen 1812, som kan anses vara starten på den allmänna värnplikten. På 1840-talet gick utvecklingen allt mer åt att kontanta pengar i form av statsbidrag stod för driftskostnaderna av försvaret. Då skulle alla män utbildas i försvaret av vårt land. I början av 1870-talet togs det första steget mot avveckling av Det ständiga knekthållet. Ytterligare ett steg mot avskaffandet av denna försvarsorganisation togs 1885, då bevärings arméns övningstid ökade från 30 till 42 dagar samtidigt som den första delen av grundskatten skrevs av och överflyttades till staten. I början av 1890-talet utsträcktes värnpliktstiden ytterligare till att bli 90 dagar. Vid detta tillfälle beslutades också att grundskatten och med det Indelningsverket skulle avskaffas inom tio år.

Den 31 december 1901 var den sista dagen i en organisations historia som haft människor knutna till sig som skyddat och värnat om freden i vårt land och oberoende och som betytt mycket för landet i många andra hänseenden.

Hur man i socknarna såg på sina soldater gav soldatbarnet Anna en bild av när hon vid en intervju i mitten av 1980-talet sade:

”Min far han var lite mer än de andre soldaterna här i byn, han var sjukvårdskorpral.”

Det ansågs lite extra att ha fått utbildning att kunna ta hand om andra människor, en syssla som Annas far utövade både där hemma och på slagfältet något som många var tacksamma för.

Upphovsrätt

Bild 1, 2 och 3 är publicerade under Creative Commons-licensen Fritt från kända upphovsrättsliga restriktioner – Public Domain Mark (PDM).

Referenser

Ericson, Lars (1995). Svenska knektar. Indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred. Lund: Historiska media.