Soldattorpet

Av Peter Berkesand

Inledning

När Karl XI införde det yngre indelningsverket 1682 hade Sverige redan delats in i små administrativa områden. Två eller flera gårdar bildade en rote som hade till uppgift att rekrytera och försörja en soldat. Soldaten behövde någonstans att bo och försörjning för sin familj när han inte exercerade eller låg i fält. För de flesta indelta soldater i Sverige blev bostället ett soldattorp med tillhörande stycke jord. De svenska gårdarna, som skulle hålla en soldat, kallades för rotebönder och socknarna de verkade i delades in i distrikt – rotar. Varje rote bekostade soldaten och höll med torp och en bit åkermark. Torp som användes av en ryttare, dragon eller båtsman kallades för ryttartorp, dragontorp eller båtsmanstorp. De indelta soldaterna tillhörde inte indelningsverket, som egentligen betydde att inkomsterna från vissa gårdar blev till lön för olika befattningshavare. Den ”indelte” soldaten, däremot, tillhörde istället det ständiga knekthållet som bestod av kontrakt som slöts mellan kronan, varje ansvarig rote och soldaten.

Torpet och tomten

Redan på 1680-talet utförde generalkvartermästaren Erik Dahlberg skisser hur ett soldattorp skulle se ut. Från början var reglerna vaga men i vissa landskap fanns noggranna anvisningar som bönderna hade att följa. Om bönderna inte hade möjlighet att uppföra ett torp fick de husera soldaten på annat sätt.

Torpet byggdes oftast på ägorna av den största gården, den s.k. stamroten eller huvudroten och uppfördes vanligtvis intill en by- eller landsväg. Det skulle vara enkelt och snabbt att ta sig till exercisplatsen. Torpet låg oftast avskilt från den ordinarie bebyggelsen. En annan typisk placering var på själva gränsen mellan byns jordegendom och skogsmarken runtomkring.

Från början var måtten på torpen åtta alnar lång (4,75 meter), sju alnar bred (4,1 meter) med förstuga och kammare. Utöver torpet skulle det finnas ett fähus om sex alnar långt (3,5 meter) och fem alnar brett (2,9 meter), en bod om sex alnar i fyrkant samt en lada med loge. Under större delen av 1700-talet hade de flesta torpen ovan nämnda mått. Variationer förekom beroende på landskap men efter hand blev det vanligaste måttet på ett torp var 12 alnars längd, 8 alnar bredd, vilket motsvarar ungefär 7,1 x 4,8 meter eller cirka 35 m² samt 9 fots höjd (2,7 meter) inklusive yttertak. Grunden bestod av sten. Soldattorpen var låga med höga trösklar och saknade innertak och var därför öppna upp till taknocken. All värme från den öppna härden steg upp till ryggåsen och uppvärmningen av torpen blev därför mycket ineffektiv.

På 1830-talet kom nya regler hur soldattorpen skulle byggas. Nu kunde rotebönderna bygga torpen något större och högre. Ytterväggarna höjdes genom att öka på med 3 timmerstockar. Högre takhöjd medförde att torpen kunde förses med innertak för effektivare uppvärmning och samtidigt fick man extra utrymme – vinden. Tillgång till vinden fick man via en stege eller trappa och genom en lucka i förstugans innertak. Det var inte ovanligt att luckan till vinden fanns på utsidan av torpets gavel. Den vanligaste torpstorleken blev ungefär 8 x 5 m, vilket blir cirka 40 m² och torpet fick fler fönster. Byggnadsreglerna följdes säkerligen av rotebönderna eftersom torpen stod under uppsyn av soldatens befäl som bevakade knektens rättigheter. Eventuellt fusk från roteböndernas sida uppdagades vid torpsynerna.

Invid torpet låg en åker som bestod av alltifrån ett halvt till några tunnland samt ett ängsområde som skulle ge cirka två lass hö. Den jord som uppläts till soldattorpen var oftast inte den allra bästa. Åkerlapparnas bördighet och en del andra omständigheter kunde lokalt variera med olika förutsättningar för soldaten och hans familj. I soldattorpets fähus fanns 1−2 kor, ett par får eller getter, en gris samt höns. Några dragdjur som häst eller oxe förekom ytterst sällan men soldaten hade rätt att av rotebönderna låna en häst som dragdjur. Han erhöll även en viss mängd utsäde, ved och bete för kreaturen.

Lokala byggtraditioner

Begreppet husesyn etablerades under Gustav Vasas tid och var en benämning för senmedeltidens bestämmelser hur arrendatorer skulle sköta sina gårdar. En betydligt utförligare husesynsordning utfärdades av Hertig Karl omkring 1590. Den blev förebild för 1681 års husesynsförordning och var ett försök att även kontrollera de självägande bönderna. I inledningen till förordningen står att läsa att den skulle gälla över hela riket med tillägget att den skulle rättas ”efter hwar och en Provincies Egenskaper och Bruk”. Det betyder att soldattorpen kunde anpassas efter landskapets byggnadstraditioner och tillgång till byggnadsmaterial. Det innebar att torpen kom att få olika utseende beroende på var i landet det byggdes. I skogsrika områden byggdes torpen av knuttimmer. Skånska soldattorp anpassades till den skånska hustypen. Den bygger på dansk sedvänja och torpen uppfördes enligt korsvirkestraditionen, där mellanrummen fylldes med lerklining (=stryka på lera på vägg), sten eller tegel och taket täcktes med halm eller spån. Torpen bestod av en sammanhängande länga som avdelades med en bostadsdel och en del för djuren och den bärgade skörden. Skåne hade för övrigt färre soldattorp jämfört övriga delar av landet beroende på att de indelta regementena sattes upp relativt sent. Flertalet av soldattorpen är tyvärr rivna, flyttade eller fullständigt ombyggda med nya fastighetsbeteckningar. Det råder oklarheter om det i Skåne över huvud taget finns något soldattorp kvar på sin ursprungliga plats. På de skånska slättbygderna hade soldaterna egna gatehus och i flera fall var soldatfamiljen inhyst hos en bonde. Gatehus var i Skåne, Halland och Blekinge äldre hus som byggdes längs med en bygata eller byns fägata.

Alla soldatfamiljer hade inte egna hem och cirka en tredjedel av de indelta soldaterna hyrde sin bostad i Skåne, vilket var en tämligen osäker boendeform.

Småländska soldattorp byggdes med fristående uthus, vilket var vanligast förekommande i hela riket. Soldattorpen i mälarbygden var likt de i Småland. I Jämtland var torpen något mindre än de i Mellansverige. Västerbottens och Norrbottens fältjägare hade fördel av riklig tillgång till timmer och torpen kunde vara något mer skrytsam både till storlek och utseende.

Undantag från soldattorp

Soldattorp förekom dock inte överallt i riket och undantagna var bl.a. Dalarna, Gästrikland, Hälsingland samt Skinnskattebergs och Norbergs tingslager i Västmanland (tingslager = beteckningen för häradsrättens domkrets (=territorium)). År 1686 begärde allmogen i Dalarna om befrielse från tvånget att uppföra soldattorp. De jämförde med hur det stod till i övriga landskap och ansåg att det var olämpligt att ytterligare splittra jorden. Vidare angav man fattigdom och bristen på jord som orsak samt hur lite jord som varje bonde ägde. Argumenten var inte någon undanflykt utan situationen var besvärlig. Oftast var dalaknekten självägande men med ”mager jord” dvs. jorden han brukade var inte den allra bästa. Då soldaten inte var bunden till torpet fanns risk att han skulle rymma och för att förhindra detta, tilläts endast infödda soldater att tjänstgöra. I socknar, där soldaterna inte hade bostad i form av ett soldattorp, löste man ofta problemet med att soldaten fick bygga ett torp på mark som angivits av rotebönderna. När soldaten fått avsked kunde han behålla torpet. Efterträdaren på roten var tvungen att bygga ett nytt torp på annan plats av rotemarken. Detta förfarande medförde att det generationer senare kunde finnas flera soldattorp på samma rotes ägor, där endast ett torp brukades aktivt av en soldat.

I Gästrikland och Hälsingland fanns något ovanliga seder. Den nye soldaten måste i många socknar visas upp för godkännande av sockenstämman. Det var dock militären som avgjorde om aspiranten skulle godkännas som soldat. Man skilde också mellan legorotar och lönerotar. Legorotarna betalade en låg lön men en stor legosumma till knekten som under andra hälften av 1800-talet kunde vara upp till 2.000 kronor. Syftet med denna summar var att soldaten själv skulle ordna sig en bostad. Ofta blev köpte soldaten ett torp eller ett småbruk för pengarna. Övriga nyrekryterade knektar fick själva bygga sina torp. Detta innebar att torpen inte var ett löneboställe som sedan övergick till efterträdaren. Följden blev en utveckling av egnahem, småbruk och i många fall välbärgade gårdar. Ett eget torp eller en egen mindre gård bidrog markant till landskapens uppodling.

Torpets standard

Trots centrala föreskrifter varierade standarden på torpen beroende på hur ”generösa” rotebönderna var. Torpet skulle byggas med 2 fönster samt med en spis- och bakugn. Soldattorpet planlösning var enkel och bestod av storstuga, som fungerade som kök, vardagsrum och sovrum. Invid storstugan fanns en kammare och en förstuga. Den öppna härden var stugans spis, ljus- och värmekälla. En tillbyggd förstukvist eller veranda blev vanligt under 1800-talet.

Torpets väggar bestod av timmer och yttertaket bestod av ett tätskikt av näver och på detta lades torv för att hålla tätskiktet på plats. Det var dock vanligt med halmtak och under 1800-talet även spåntak beroende på landsände. På 1860-talet förändrades torpens utseende ytterligare då yttertaket av torv började ersattas av taktegel.

Torpen var från början omålade och fick med åren en grå färg och var oskyddade mot väder och vind. Så var fallet även med större bostäder. Rödfärg började användas redan på 1500-talet. I städerna var det tämligen allmänt under 1600-talet men det gällde för högreståndshus. År 1777 kunde man vetenskapligt bevisa att rödfärgen hade en skyddande och konserverande effekt på huset och att man sparade därmed på virke och skog genom att måla fasaden. Hus och torp målades från början med röd slamfärg. Den rödfärg som användes förr var betydligt ljusare än den vi är van vid idag och kan jämföras med färgen på tegel. Rödfärgen, som senare brukades, var Falu rödfärg som kom att bli mycket populär i Sverige dels för att den var förhållandevis billig och dels hade lång hållbarhet. Att måla husen röda var en status och kyrkan började måla prästgårdar och uthus röda för att det skulle se ut som tegel. Militären ville inte vara sämre och de högre officersboställena målades röda. Rödfärgen spred sig sedan ned till soldattorpen. Det var dock inte vanligt i hela landet. Fram till 1860-talet var det i Östergötland sällsynt med rödfärg. I nämnda landskap prioriterades istället träpanel. I och med rödfärgens utbredning i Sverige kan man kan med fog säga att Falu rödfärg är ett stycke svensk kulturhistoria på burk.

Soldattorp i Finland

När Sverige förlorade Finland till Ryssland i kriget 1808–1809 upphörde systemet med indelta soldater. Finland fick inte hålla sig med en egen armé och soldattorpen införlivades med sina ursprungliga ägare eller så hyrdes det ut. I Svenskfinland fanns närmare 2.000 soldattorp och hur stort antalet är i hela Finland är mer eller mindre okänt eftersom Finska soldattorp är en tämligen outforskad del av Finlands historiska arv från den svenska tiden. För att råda bot på detta pågår i Finland projektet Kartläggning av soldattorp i Svenskfinland 1721–1809. Projektet genomförs av Föreningen Helsingfors Släktforskare tillsammans med andra släkt- och bygdeföreningar i Finland.

Interiören i torpet

Exakt hur interiören i soldattorpet såg ut i slutet av 1600-talet vet vi inte så mycket om och inredningen varierade beroende på familjernas ekonomiska situation och rotarnas åtagande. De flesta soldatfamiljer var fattiga sett med nutida perspektiv. Det finns få beskrivningar i litteraturen hur det såg ut inne i torpen. I slutet av 1880-talet beskrevs inredningen i ett torp så här:

”…husgeråd, möbler m. m. äro af enklaste slag, ungefär i samma stil, som hos den mindre bemedlade allmogemannen, och erbjuda intet anmärkningsvärdt. Trenne artiklar, som man icke såg till i de gamla soldathemmen, påträffas dock numera öfverallt: ett gammalt amerikanskt väggur, som utträngt den gamla hederliga så kallade Moraklockan; en fotogenlampa och – i de flesta fall – på väggen ett eller flera porträtter af till Amerika utvandrande slägtingar och vänner. ” Vidare står att läsa ”Lampan med det förr obekanta billiga lysämnet berättar oss, att soldatstugan numera icke så mycket som förr upplifvas af den flammande spiselbrasan, hvilken äfven fick tjena som belysning, då den samlade omkring sig familjens medlemmar under deras göromål de långa vinteraftnarna.” samt ”… ådrager sig numera väggarnes beklädnad med papper eller simplare tapeter vår uppmärksamhet”.
Ur Indelte soldaten, erinringar från lägerlif och hemlif på roten av Axel Quennerstedt.

Ovan beskrivning ger bara en ytlig redogörelse hur inredningen i torpet gestaltade sig. Däremot ger bouppteckningar efter avliden soldat ger en mycket god inblick vad torpen kunde innehålla för lösöre. I en bouppteckning från december 1820 efter soldaten Petter Näsman i Risinge är allt lösöre prydligt nedskrivet med tydliga rubriker. Under rubriken silver noteras en silverbägare. Därefter följer rubriken koppar som räknar upp diverse kopparkärl som grytor, kannor, skål, en tratt m.m. Under rubriken tenn listas bland annat stop, tallrikar och skål. Under glas och stenkärl finns uppräknat porslinstallrikar, tekopp med fat, glasbunkar, smöraskar, muggar, dricksglas, buteljer, brännvinsglas, stenkärl med fat med mera. Innehållet under järnsaker finns grytor i olika storlekar, skålar, stekpannor, mortel, eldgaffel och några trädgårdsredskap. I bouppteckningen listas snickarredskap, vilket tyder på att soldaten kan ha haft en sidoinkomst som snickare. Här finns bland annat såg, hyvlar och täljknivar. Det betyder att soldaten möjligen hade en sidoinkomst på fritiden. Diverse husgeråd listar ett väggur, skänk, skåp, soffa, stolar, liten dragsäng, spegel, ett par glasögon, bordsknivar, baktråg, ämbar, dragkälke och en mängd andra föremål. Soldatens ”gångkläder” finns med som egen rubrik och han ägde bland annat en blå och en grå rock, en blå och en grå kappsäck, en grå ”klädpäls”, livstycke, randiga tröjor, ett par skinnbyxor och ett par sämre skinnbyxor, svart hatt, handskar, skjortor, känga med mera. I hushållet ingick två självklara böcker: bibeln och psalmboken. Kreaturen bestod av en ko och en kviga. Hushållet innehöll således en hel del lösöre och tittar man över tid i bouppteckningarna så är lösöret ungefär desamma. Ju närmare 1900-talet vi kommer desto mer saker kommer med som inte fanns tidigare som t.ex. fotogenlampan. Föremål som inte nämns i bouppteckningarna i de nedslag som gjorts, är jordbruksredskap som t.ex. lie, grep, räfsa, spade, plog för att ta några exempel. Det kan betyda att dessa redskap tillhörde roten och fick inte lämna torpet vid rotering.

Järnspisen och fotogenlampan

Inomhus skedde en stor förändring i och med vedspisen intåg. Matlagningen utfördes över öppen eld i trefotsgrytor. Den öppna elden var ineffektiv som värmekälla och krävde stora mängder ved. När järnspisen (vedspisen eller gjutjärnsspisen som den också kallades) uppfanns på 1800-talets början, ledde det till en stor förbättring under senare delen av 1800-talet. Sot och rök försvann via ett rör till skorstenen och det blev betydligt bättre för hälsan, säkrare att laga mat och framför allt blev spisen en välkommen och effektivare värmekälla i torpet. Den öppna härden var den enda ljuskällan i torpet. Alla hade inte råd med talgljus, vaxljus eller oljelampa utan det var den öppna elden som fick sprida ljuset i torpet. Nackdelen med järnspisen var att denna ljuskälla försvann och måste ersättas. När fotogenlampan introducerades på 1860-talet blev den stor förändring i många hem. Hela familjen kunde nu samlas i skenet av samma ljuskälla och får ett bra ljus. Man var inte längre styrd av dagsljuset och med fotogenlampans hjälp blev dagarna längre. Ugnen i järnspisen var en nyhet och nu kunde man enklare ugnsbaka mat och kakor. En bakugn fanns oftast i många torp innan järnspisen men den krävde öppen eld i ugnen för att bli varm och kunde ta några dagar innan den blev varm. Det var inte alla förunnat lyxen att äga vedspis eftersom den var dyr att köpa. Installationen kostade också en slant och alla tidigare traditionella kokkärl med tre ben blev obrukbara och behövde bytas ut mot nya eller modifieras så att de passade den nya spisen. Det var inte heller säkert att rotebönderna var särskilt villiga att investera i en järnspis i soldattorpet på grund av kostnaden. Den järnspis som vi refererar till idag kom på 1890-talet men det skulle dröja en bit in på 1900-talet innan spisen fanns i alla svenska kök.

Soldatkontrakt och soldatens lön

På 1860-talet kunde soldatens lön bestå av kombinationen torp + spannmål + kontantlön eller kombinationen torp + kontanta pengar. Soldaten fick i genomsnitt under denna tid cirka 100 kronor om soldaten enbart fick kontant lön. Soldatens tjänstevillkor reglerades i ett soldatkontrakt eller legokontrakt eller legoavtal som upprättades mellan bönderna i roten/rusthållet och knekten som skulle tillträda tjänsten. Det är sällsynt med skrivna kontrakt från mitten av 1700-talet. Det äldsta kända kontraktet är från 1792 i Uppland. Under 1800-talets början blir kontrakten mer detaljerade och innehåller mer ingående information om soldatens löneförmåner. Under 1800-talet börjar förtryckta kontrakt användas och i förekommande fall trycktes kontrakten med olika alternativ och bestod av ett kontrakt för slättbygd ett för skogsbygd. Kontrakt tryckets upp (som exemplet i bild 5) med möjlighet att välja vad som gällde genom att stryka det som inte var aktuellt. Kontrakten skiljer sig åt mellan olika landsändar eftersom förutsättningarna för bönderna att betala ut lön i form av natura och i kontanta pengar, var starkt varierande. Orsaken var lokala omständigheter som odlingsmöjligheter och ekonomisk kapacitet överlag.

Soldatens lön bestod först och främst av fri bostad nämligen torpet som var skattebefriat så länge det satt en soldat i torpet. Soldatens kontanta lön bestod av värvningspengarna, legan, och dels av en årslön. Det var vanligt att rotebönderna spred ut utbetalningen av legan över flera år för att hindra soldaten att rymma så snart han fått sin kontantlön. I Dalarna och Skåne var kontantlön den vanligaste löneförmånen. Om soldaten eller båtsmannen saknade torp erhöll han hemkall som bestod av naturaprodukter vanligtvis spannmål, hö och halm och i äldre tid även husrum och kost eller husrum och ved. Variationer förekom i olika delar av landet beroende på de lokala förutsättningarna. Naturaförmåner var vanligt även bland knektar med torp.

Knekten Nils Magnus Johansson Säll på torpet Gummesgård, Kronobergs regemente, fick enligt kontraktet från 1874, årligen av roten nummer 9, Villtofta följande naturaförmåner: 6 kubikfot och 3 kannor råg (ca 173 liter), 6 kubikfot och 3 kannor korn, 3 skålpund ull (ca 1,3 kilo) och 3 skålpund lin, bete för 2 kor och 2 får med lamm, kvarnskjuts tre gånger per år samt ved om ”4 famnar 6 fot höga och breda med 2 fot, 5 tum långa träd samt derjemte tillräcklig bränntorf för soldatens behof”. Soldaten fick också tillgång till gärdsel (gärdsle) ”till erforderligt behof å Rotens ägor”. Han fick rätt att vid behov hämta virke från rotens ägor för att uppföra stängsel. Vid juletid besökte soldaten och ryttaren de olika rotegårdarna för att hämta julkosten som generellt bestod av mat, dryck och nystöpta ljus. Även Säll fick julkost av varje fjärdelshemman som enligt kontraktet var en kaka med sovel (=mat som äts med bröd eller potatis t.ex. pålägg, kött eller fisk) och ett ljus.

Laga skifte

Beslut om laga skifte i Sverige togs 1827 och trädde i kraft den 1 januari 1828. Odlingsmarken var vid denna tid uppdelad i små lotter s.k. tegar och en gård kunde äga flera tegar som låg utspridda långt från byn. Detta var en ineffektiv jordbruksmetod. Målet var att varje gård skulle ligga i närheten av den jord man brukade. Detta betydde också att byarna splittrades eftersom gårdarna flyttades till den mark som man tilldelats. Detta gällde även soldattorpen i den mån de inte redan låg utanför byn. Rotebönderna kunde anhålla hos landshövdingen att flytta knekttorpet om torpet råkat hamna mitt i den mark som skulle delas upp mellan bönderna i byn. Även soldaten kunde begära av rotebönderna att få flytta torpet till mark med bättre jord och odlingsmöjligheter. Vid skiftet kunde det också uppstå konflikter mellan skifteslaget och soldaten vid flytt av soldattorpet. Orsakerna till konflikten varierade. Soldaten var inte nöjd med den jord han tilldelats och dit torpet skulle flyttas. Marken ansågs för dålig och olämplig för inhägnad, jorden för ”mager” eller till och med usel. Oenighet kunde också uppstå mellan den gamla markägaren som vid skiftet tvingades ämna sin mark och flytta sin gård medan knekten fick bo kvar på samma plats. Tvister om kostnader var heller inte ovanliga t.ex. att soldaten själv borde bekosta flytt av uthusen eller hur kostnader och dagsverken till de utflyttade soldaterna skulle fördelas.

Avsked

Soldaten kunde få avsked på tre olika grunder: 1. avsked på egen begäran vid generalmönstringen; 2. avskedad (kasserad) på grund av medicinska skäl, av ålderdom eller krigsskada samt 3. avskedad (kasserad) på grund av misskötsel genom upprepade brott mot kronans regler t.ex. fylleri, dåligt uppförande eller otuktigt levnadssätt m.m. Den tredje orsaken innebar vanära för soldaten.

Det var inte tillåtet att avskeda en soldat utan roteböndernas kännedom. Under krig fick en soldat endast avsked på grund av sjukdom eller ålderdomssvaghet. Det senare var sällsynt eftersom de flesta soldaterna dog i militärlägren av olika farsoter. I fredstid kunde soldaten begära avsked vid generalmönstringen. Godkända orsaker var bl.a. sjuklighet, ålderdomssvaghet, skador (blessyrer) eller oförmögen att bruka sin egen jord. Efter 1877 kunde manskap som uppnått en ålder av 55 år avskedas. Roten kunde även begära att soldaten avskedas

Soldattorpet betraktades som tjänstebostad och när soldaten fick avsked var han och familjen tvungen att flytta ut från torpet för att istället inhysa den nye soldaten på roten. Han kunde dock bo kvar en tid för hinna skaffa nytt boende och fick vid avskedet ut sin lön. Om soldaten stupade i strid, avled av sjukdom eller olyckshändelse, lämnade han efter sig en änka och barn. Soldatens bortgång fick tragiska konsekvenser eftersom hans änka och barn var tvungna att flytta från torpet. Roten var skyldig enligt lag att inom tre månader tillsätta en ny soldat och änkan och barnen kunde kanske få bo kvar tills den nye soldaten trädde i tjänst. Undantag från att flytta kunde ske vid änkekonservering, då den nye soldaten gifte sig med änkan (eller dottern) till den stupade soldaten. Åldersskillnad mellan soldaten och änkan förekom. Änkekonservering var mest förekommande inom prästerskapet på landsbygden. Bruket av änkekonservering försvann vid 1800-talets början.

Rotetavla

Karl XI införde år 1695 den s.k. rotetavlan för att visa att torpet ingick i försvarsmakten. Rotetavlan kallades också för soldatbrickor eller soldattavlor. En förordning från samma år stadgade att direkt på torpet skulle regementet, kompaniets namn och rotens nummer märkas med rödfärg. Rotens nummer och knektens nummer av var detsamma. Oftast målade man tavlan på gaveln men det var torpets läge som bestämde var rotetavlan skulle sitta. Den skulle tydligt synas från vägen. När det på 1700-talets andra hälft blev vanligare att rödmåla torpen var man tvungen att ändra rotetavlans utseende. Det blev istället brukligt med en rotetavla tillverkad i trä med samma information men nu var den svartmålade med vit text och sattes upp ovanför ytterdörren eller på torpets gavel. Rotetavlans utseende varierade med tiden och formen kunde bestå av en i trä tillverkad fyrkantig eller rektangulär tavla. Formen på tavlan ändrades med tiden och fick formen av en sköld eller ett vapen. I Värmland kunde rotetavlan vara tillverkad av järn och vid Södermanlands regemente i plåt.

Rotekista

Vid varje rote fanns en rotekista som deponerades hos rotemästaren. I rotekistan förvarades soldatens två uniformer – livmunderingen och släpmunderingen. I kistan fanns mindre fack för placering av soldatens olika persedlar. Uniformen fick bara användas vid regementsmöten, generalmönstringar eller i krig. Kistan var förseglad och bröts endast i närvaro av befälets eller och roteböndernas närvaro.

Rotekistan var stabilt byggd med väl tilltaget virke och var försedd med beslag av järn samt ett bastant lås. Kistan var drygt en meter bred och dryga halvmetern hög. Den skulle vara tät och stå på en halv aln (30 cm) höga fötter för att förhindra råttor att gnaga sig in genom bottnen. Kistans nyckel förvarades hos rotemästaren men under andra hälften av 1800-talet blev det mer vanligt att kistan stod i soldattorpet.

Släpmunderingen var en enklare uniform som bars vid mindre högtidliga tillfällen som kompanimöten eller kyrkparader. Livmunderingen var den eleganta uniformen vid parader. Uniformen betalades av roten medan kronan stod för vapen men från 1858 stod kronan för uniformen. Mindre persedlar som strumpor, halsduk mm brukade soldaten själv skaffa mot ersättning från rotebönderna. Om uniformerna inte var för slitna gick den i arv till den nye soldaten. Soldaten fick inte bära uniform vid vardagssysslor dvs. arbete på torpet eller åt rotebönderna.

Innehållet i rotekistan inspekterades minst två gånger per år av en underofficer och bygdens korpral. Uniformen med tillbehör skulle vara i gott skick samt att alla tillbehör förvarades i kistan. Man förde protokoll över inspektionerna av kistorna – ett protokoll för varje kista.

För att förhindra att soldaten använde sin uniform utan tillstånd förseglades kistan. Plomberingen utfördes av en kompaniofficer som drog en tråd genom knapphålen i rocken och byxorna och förseglade med kronans sigill. Om officeren misstänkte att soldaten, trots förbudet, ändå använder uniformen, drog han tråden genom skorna och de mindre persedlarna.

När soldaten skulle på exercis forslade rotebönderna kistan till exercisplatsen. Soldaten tog sig till exercisplatsen iförd sin släpmundering och det var ovanligt att soldaten drog på sig uniformen innan han infann sig på övningen. På en del orter samarbetade rotebönderna på så sätt att var fjärde kista var tillverkad i större storlek att den rymde munderingen till fyra soldater. Fyra rotar kunder forsla en kista med utrustningen till fyra soldater på fyra olika rotar.

Torpbesiktning

Det var noga med att torpen sköttes och av det skälet utfördes regelbundet torpbesiktningar. Dessa hölls vanligen vart tredje år. När soldaten flyttade från torpet gjordes alltid en besiktning innan flytten. Det kallades för av- och tillträdesbesiktning. Vid besiktningen närvarade soldaten, rotebönderna samt militära och civila myndigheter. Eventuella brister antecknades i torpsyneprotokollet. Här beskrevs vad som behövde åtgärdas eller vad som skulle bekostas av soldaten eller roten.

Så här beskriver Nyblæus torpbesiktningen:

”Också blifver det torpbesigtning i år och kaptenen kommer om några dagar för att verkställa denna. Då infinner sig äfven rotebonden och mellan dem uppstår då en liten disputationsakt, i hvilken soldaten vid passande tillfälle äfven lägger in sitt ord, och Karin och barnen lyssna med spänd uppmärksamhet deruppå. Bonden tycker att de begärda reparationerna blifva alltför betungande för roten, men kaptenen står på soldatens bästa, och efter något jemkande kommer man öfver ens, och byggnaderna blifva satte i fullgodt skick. Detta berör imellertid en af de kinkiga punkterna i indelningsverket och är en af anledningarne, hvarföre rotebönderna stundom äro ganska missnöjde, förmenandes, att landets försvar och soldatens underhåll icke bör drabba dem särskildt, utan trycka lika mycket på alla andre.”
Ur boken Scener ur Indelta soldatens lif, tecknade af V. L. E. Sparre (1866). Text af Gust. Nyblæus. s. 31.

Upphovsrätt

Bild 1, 3, 5, och 7, och 9 är publicerade under Creative Commons-licensen Fritt från kända upphovsrättsliga restriktioner – Public Domain Mark (PDM).Bild 2 är publicerad med tillstånd av Regionmuseet Skåne.

Bild 5 och 8 är publicerad under Creative Commons-licensen Erkännande (CC BY).

Referenser

Arkiv

Riksarkivet. Kronobergs regemente, Soldatkontrakt, SE/KrA/0121/B/023:Ö/E V/1 (1890t), bildid: C0300724_00017. https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0300724_00017 (Hämtad 2023-11-27).

Risinge tingslags arkiv. Bouppteckningar och arvskiften, SE/VALA/01573/F II/13 (1819-1822), bildid: C0113759_00685. https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0113759_00685 (hämtad 2023-11-27).

Litteratur

Bergström, Marita (2020). Vårdprogram och underhållsplan för den historiska trädgården vid soldattorpet Rensmyran. Examensarbete 30p, Avancerad nivå. Sveriges lantbruksuniversitet, Ulltuna. https://stud.epsilon.slu.se/15396/ (hämtad 2022-09-15).

Bäck, Kalle (2008). Sverigebilden: en historia om rödfärg, tegel, trädgårdar och byggnader eller Hem och hus: bebyggelseförändringar på landsbygden 1840–80. Borensberg: Noteria.

Elgeskog, Valter (1945). Svensk torpbebyggelse från 1500-talet laga skiftet, en agrarhistorisk studie. Doktorsavhandling, Lunds universitet.

Ericson, Lars (2002). Svenska knektar. Indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred. Lund: Historiska media.

Guillemot, Agneta (1986). Rask, Resolut, Trogen: de indelta soldaterna i det svenska agrarsamhället: Västerbotten 1860–1901. Doktorsavhandling Umeå universitet. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-100371 (hämtad 2023-11-06).

Kumm, Elfred (1989). Indelt soldat och rotebonde. Stockholm: LT:s Förlag.

Larsson, Karin (2011). Ingen vänlig överenskommelse? Konflikter vid laga skifte i Rengsjö socken 1847–1874. Uppsats kandidatnivå 15p, Högskolan i Gävle.

Nyblæus, Gustaf (1866). Scener ur Indelta soldatens lif, tecknade af V. L. E. Sparre. Stockholm: F. B. Eklunds förlag.

Quennerstedt, Axel (1887). Indelte soldaten. Erinringar från lägerlif och hemlif på roten. Teckningar av Gustaf Cederström. Stockholm: Fahlcrantz & Co.

Svenska Akademiens Ordbok, SAOB. Orden: Gärdsle, Lerklining, Husesyn, Lega, Sovel och Tingslager, https://www.saob.se/ (hämtad 2023-11-28).

Soldattorp. Wikipedia. 2021. https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Soldattorp&oldid=49004396 (hämtad 2021-05-07).

Soltattorp. Wikirötter. 2021. https://wiki.rotter.se/index.php?title=Soldattorp&oldid=11893 (hämtad 2021-05-07).